Klockan ringde 2 inatt och vid halvtre startade vi vår lilla expedition vid benämningen "bestiga Adams peak". 2,5 senare hade vi tagit oss 7 km upp till toppen. Från att ha varit varm insåg vi ganska snabbt av vi nu höll på att frysa rumpan av oss. Speciellt Johan som hackade tänder. Så i rollen som stora skeden värmde vi varandra så gott som möjligt. En go termos med varmt te hade inte suttit fel där och då. Vid sex gick solen upp och jag har aldrig beskådat en så vacker soluppgång. Högt uppe bland molnen steg solen som ett klot så sakteligen. Helt fantastiskt vackert!

Efter en mindre ceremoni i templet på toppen började vi klättringen neråt. Klättringen består av vad som känns som en miljon trappsteg. Och vad som tycks addera minst 65 år till dina knän. Vid slutet kan jag säkert säga att det kändes mer i bena ner än upp. Efter en rast vila som mor skulle säga känns knäna ännu värre. Men det var värt det. Resan var målet kan man väl säga och nya utmaningar är aldrig fel.

Får se vad jag säger om några dagar..

/ Madde