Då börjar denna äventyrsresan lida mot sitt slut. På onsdag sätter vi oss på planet från Colombo tillbaka till Köpenhamn. 4 månaders galet och underbart äventyr är över. Nu ska vi njuta riktigt ordentligt av de sista dagarna i solen här på Sri Lanka.

Vår resa har som ni kunnat läsa här kantats av helt otroliga upplevelser och galna bravader men även irritation och ibland ilska.

Indien är ett land som jag aldrig kommer att förstå mig på men som har otroligt mycket att erbjuda i sevärdheter och äventyr. Allt man som upptäcktsresande ryggsäcksfolk vill ha.

Kontrasterna är enorma från Himalaya i norr till stränderna i söder. Det är inte bara landskapet som skiljer sig åt, här finns också extrem fattigdom och sopberg som jag aldrig tidigare skådat utmed tågbanorna i städerna till otroligt rika människor som lever i de toppmoderna skyskraporna i lyxlägenheter. Minns när vi åkte till Hadji Ali moskén i Mumbai, för att gå dit gick vi igenom ett kvarter där det på ena sidan vägen var skyskrapor med BMWs och beväpnade vakter utanför och på andra sidan en slum där det bodde tiotusentals människor på inte speciellt stor yta.

En annan sak som jag aldrig heller kommer att glömma med Indien är hur det luktade på tågstationerna. Avföring från toaletterna på tågen täckte spåren och gav en inte så fräsch odör. Det man gör på toaletten går rakt ut på spåren och trots att de finns lappar som ber en att avvakta medan tåget står på perrongen lyds inte denna uppmaning. Detta kan jag förstå då det är betydligt lättare att pricka det lila hålet man gör sina förnödenheter i när tåget står stilla.

Taj Mahal, vilken byggnad! Dock verkade indierna som besökte detta mästerverk hellre vilja ta bild med oss, (läs Madde). Ett intressant fenomen som jag fick lära mig att leva med var att de alltid frågade mig om de fick ta bilder med oss och efter en bild fick jag snällt flytta på mig då de bara ville ha bild tillsammans med Madde. För att vara ärlig så fick jag inte ens vara med på en bild alla gånger.

Tåg åkte vi en hel del i Indien och det var utan tvekan det bästa sättet att ta sig fram. I sleeper class som är den lägsta klassen av sovkupe spenderade vi många nätter. Att åka i denna klass kostade inte många kronor och det var här man träffade de genuina indierna, det var också här vi fick lära oss den klassiska indiska nicken och hur indier när de råkar stöta till en tar sig på sitt bröst och ger en en lätt beröring på knät. Denna enkla men fina gest innebär förlåt att jag oavsiktligt störde dig. Vad den indiska nicken innebär får man tolka från gång till gång då det kan vara ja, nej och kanske.

Stränderna i Goa och Varkala var helt fantastiska och vädret vi hade under hela Indien tiden var kanon bra. De som säger att man aldrig varit riktigt varm innan man befunnit sig i en indisk storstad medan det är 40 grader varmt och avgaserna spys ut av alla fordon kan jag bara hålla med. Sådana städer är exempelvis Mumbai och Dehli. Om man väljer att inte befinna sig i en sådan stad så är klimatet helt underbart.

Delhi, jag verkligen hatar Delhi men jag älskar Mumbai. En sak är säker OM det blir fler Indienresor så är det flyg till Mumbai som gäller. Kommer aldrig sätta min fot i Delhi igen. I Delhi fick jag dock stående ovationer och ryggdunkningar av det inhemska folket då jag med alla mina och Maddes väskor (totalt 5 stycken varav 2 stora 65 liters ryggsäckar) sprang ensam längst köpgatan till stationen för att vi skulle hinna med vårt tåg.

Underbara Munnar, där teplantagen ser ut som en grön filt som ligger på stora kullar. Första natten i Munnar åkte vi runt till stans alla möjliga boende men allt var fullt, till slut hittade vi ett enkelrum som var ungefär 2 kvm stort och med en säng som inte ens jag ensam fick plats i. I denna säng sov vi skavföttes så gott det gick. Alternativet var att bo hemma hos den tandlösa tuktuk föraren som körde runt oss på vår jakt efter boende, hans erbjudande var vänligt men kändes inte så lockande.

Det är minst sagt billigt att leva och bo i Indien per månad gjorde vi av med lite mindre än 4000 kr per person och då levde vi ändån ett bra backpacker liv.

För att vara ärlig ska jag erkänna att efter 3 veckor när vi hade hatat Delhi, varit dödssjuka i Amritsar och jag hade haft diarre sedan den första måltiden sedan ankomst så var vi nära på att bryta ihop och köpa biljett till något annat land i Asien. Med facit i hand så kan beslutet att stanna kvar i Indien de 3 hela månaderna vara bland det klokaste jag/vi har gjort. Indien gav oss så otroligt mycket som jag tror utvecklat oss som personer och stärkt oss både individuellt och som ett par.

Jag är glad att jag fått ha Madde vid min sida under hela denna resan, någon att skratta med när livet leker och gråta tillsammans med när man hatar allt (även gnabbas lite med när det behövts). En sak är säker, även när det ser mörkt ut och man har tex blivit rånad av en uttagsautomat eller inte hittar något boende för natten eller ligger och spyr i öknen bredvid en kamel så löser det alltid sig på något vänster och saker bli bättre.

Jag skulle kunna skriva mycket mer men det blir kanske långrandigt därför väljer jag att nöja mig nu. Skönt att skriva av sig lite. Nästa inlägg kanske blir en avhandlig om Sri Lanka, vem vet.

/ Johan

För att rätta det jag skrev om det sista vrakdyket. Djupet är på max 25 m inte 31 m. Fick ett mejl från pappa den gamle dykaren att 31 meter dyker man inte på med vanlig komprimerad luft utan då är det specialluft. Så just det, 25 meter är det. Och det blir Johan som gör dyket då mitt öra krånglat lite sen sista dyket.

/ madde

Läpparna är insmorda med solskyddsfaktor 50. Nu kör vi!!!!

Så mycket tycker Johan om dykning;)

I förrgår började vi med vad som skulle vara det lite lättare dyket. Vi dök vid the napeleon reef som då skulle föreställa ett rev. Tyvärr verkar det som att tsunamin som var här år 2004 drog med sig allt som heter koraller och idag är det inte så mycket kvar. Vi fick varsin instruktör med oss. Johan dök med divemastern och jag med en spelevink som var långt mer spinkig än jag. Men stark skulle det visa sig.

Nedstigning gick kanon och vi simmade rundor och nådde som max 16 meters djup. Allt gick jätte bra tills att vi simmade in i en stark ström. Hur mycket jag än paddlade med fenorna kändes det som att jag stod still. Vi höll ändå ihop ganska bra ända tills jag med blev medsvept och åkte 16 meter rakt upp till ytan. Utan att kunna göra ett skit. Man lär sig en hel del om hur man ska hålla sig neutral under vatten för att varken sjunka eller stiga. Men i detta fall hjälpte inget. Killen som var min dykarkompis vinkar åt mig att komma ner. Och jag vinkar tillbaka 'jaja jag kommer..inte. Ojojoj'. Det hela slutar med att han drar med mig ner till botten igen. Jag var lika chockad som honom av hans kapacitet. Väl på botten igen hade vi blivit av med Johan och Co. Seden under vatten när man blivit av med någon är att söka lite lätt i några minuter. Det är inte så lätt eftersom man har absolut inget att orientera sig efter. Vi hade ingen kompass eller dykarklocka på oss heller. Så när dykarpolaren signalerar upp till ytan, detta är inte bra kan jag bara hålla med. Väl på ytan visar det sig att Johan och Co tagit sig en bra bit från oss. Säkert också drivit iväg med strömmen. Ett sannerligen roligt och utmatande dyk. I teorin och praktiken är det inte direkt farligt att stiga så snabbt på 16 meters djup. Ändå är det praxis på säkerhetsstopp på 2-3 minuter på 5 meters djup. Även när det handlar om mindre än 18 meters djup. I detta fallet gjordes som sagt inget säkerhetsstopp.

Igår åkte vi ett stort glatt dykargäng mot pita gala pita som är en stor sten med koraller och annat vackert på och runtomkring. Stenens övre del började på 10 meter och gick ner på max 26 meter. Egentligen långt över det djup vårt open water certifikat tillåter oss men vi var i goda händer med många erfarna dykare. Vi fick se många häftiga fisksorter och dyket var väldigt lugnt och härligt. Det är sådana dyk som ger mersmak. Det fanns många ögonblick jag kände för att skratta rakt ut. Bland annat när en i gruppen skojade till det genom att erbjuda sin extra regulator till en döende fisk. Något som inte uppskattades av instruktören men som fick mina magmuskler att arbeta. Johan var en super bra dykarkompis och vi höll ihop bra. Han fick dock minst luft i sin tank och mot slutet fick han dela luft med instruktören. Så roligt ut när dem simmade hand i hand. Och nej det var inte alls så dramatiskt som det kan tyckas i texten. Bägge dyken gick kanon.

På måndag ska vi på det en sista gång. Då blir det vrakdyk på 31 meters djup.

/ Madde

Johan tycker inte att han är så brun. Och NEJ inte om man jämför med denna killen. Då har vi båda en låååång bit kvar.

Vårt lilla fina kylskåp. BCB västarna man använder när man dyker. Den goda banana split vi åt igår. Joe sträcker ut sig. Madde i sin dykaroutfit.

Då var det dags för resans första dyk. Vi skulle egentligen gjort ett igår men 'divemaster' som är hans titel i dykning bestämde att vi skulle snorkla igår och dyka idag och imorgon. Så igår simmade vi ut till ett rev. Och där fanns alla färgglada fiskar ni kan tänka er. Den typiska klichén vad gäller tropiskt vatten och dess fiskar infriades. Vi tränade simtekniken med fenorna och körde några fridyk. Vilket fick mig att inse hur kul det är med fridykning och att jag saknar träningen. Jag fick ge Johan ett mantra typ "tänk Shakira i vattnet" så han kommer ihåg att använda höfterna i simtekniken. Tänk nu Shakira i vattnet och föreställ er Johan istället.

Efter 2 omgångar snorkling känner vi oss redo för ett dyk idag. Efter dykningen blir det total avhållsamhet från solen för min del. Värmeutslag deluxe på armarna och bringan. Och det mina vänner gör ont när man är i solen.

Ska försöka ta lite bilder med mobilen.

Kram!
/ Madde

Då har vi alltså tagit oss till södra kusten. Rättare sagt till Unawatuna där vi förmodligen stannar resten av de nu räknade dagarna innan hemkomst. Vi bor bra, vi har till och med kylskåp. Fatta vilken sensation att få göra sin egen frukost på snart 4 månader. Det är sannerligen ljuvligt att bre sin egen macka och få äta den i sängen. Vi betalar 100 kronor per natt. Oftast när vi kommer till sådana här ställen satsar vi lite extra på ett bra boende eftersom man spenderar lite mer tid på rummet eller i detta fallet på verandan. Dessutom har vi gemensamt bestämt att skippa safarin vilket vi säkert kommer ångra väl hemma. Men vi är åtminstone överens om saken. Istället planerar vi lite mer dykning. Imorgon ska vi ut en gång på morgonen och en gång på eftermiddagen. Det är något som är väl värt alla pengar det kostar. Vilket inte är så mycket. Ca 200 kronor per dyk inklusive utrustning och allt nödvändigt.

Både jag och Johan har lyckats bränna oss ganska rejält(2 gånger om, vad händer?) så det passar bra med en liten paus från att ligga på stranden. Men igår köpte vi riktigt solkräm igen så förhoppningsvis så slipper vi se ut som kräftor. Det enda vi fick med från Indien var något som liknade solkräm men som bara rann av en i vattnet. Det är inte kul att bränna sig i denna värmen.

Då är det alltså 10 dagar kvar. Vi ses snart!

Kram, Madde

Klockan ringde 2 inatt och vid halvtre startade vi vår lilla expedition vid benämningen "bestiga Adams peak". 2,5 senare hade vi tagit oss 7 km upp till toppen. Från att ha varit varm insåg vi ganska snabbt av vi nu höll på att frysa rumpan av oss. Speciellt Johan som hackade tänder. Så i rollen som stora skeden värmde vi varandra så gott som möjligt. En go termos med varmt te hade inte suttit fel där och då. Vid sex gick solen upp och jag har aldrig beskådat en så vacker soluppgång. Högt uppe bland molnen steg solen som ett klot så sakteligen. Helt fantastiskt vackert!

Efter en mindre ceremoni i templet på toppen började vi klättringen neråt. Klättringen består av vad som känns som en miljon trappsteg. Och vad som tycks addera minst 65 år till dina knän. Vid slutet kan jag säkert säga att det kändes mer i bena ner än upp. Efter en rast vila som mor skulle säga känns knäna ännu värre. Men det var värt det. Resan var målet kan man väl säga och nya utmaningar är aldrig fel.

Får se vad jag säger om några dagar..

/ Madde

Nu är vi på plats i Sri Lanka. Rättare sagt i Kandy som ligger centralt inåt landet. Vi anlände igår natt och flygningen gick snabbt och smidigt. En stämpel i passet så var man inne. Från flygplatsen tog vi en taxi till staden Negombo(50 kr). Nackdelen med att anlända till en stad mitt i natten är att det är just mitt i natten. Alla har gått och lagt sig, även de som jobbar på hotell. Men det fanns de som var vakna och slutligen med hjälp av en ihärdig tuk-tuk förare som väckte halva stan hittade vi ett rum. Efter ett dygn på fötter slocknade vi ganska omgående.

När vi vaknat efter vårt nästintill medvetslösa tillstånd tog vi en snabb runda på stan. Kvarteret vi bodde i bestod av en lång gata. Ganska fort kände vi att här inte fanns så mycket att se. Jag tog mitt pick och pack och la mig vid en pool. Jag betalade 20 kronor fick en solstol, madrass och handduk. Sen flöt jag mest runt där. Johan fördrev tiden på annat sätt.

Idag tog vi bussen mot Kandy och har än så länge hunnit med en runda på stan och även promenerat runt den fina sjön som ligger mitt i smeten. Vi bor uppe på en backe(som är ganska ansträngande att gå uppför) och betalar 75 spänn för ett rum med toan utanför. Än så länge har vi träffat massor härliga kufar. Bland annat 3 tanter från England som är helkul med sin accent och sina galna kommentarer.

Det är överlag lite dyrare här än i Indien. Vilket man kan förstå. Levnadsstandarden här är högre och regeringen satsar på att bygga upp sitt land och sin befolkning. Folket här är avslappnade och nyfikna. Kaoset är mindre och atmosfären trevligare. Det är fantastiskt att det bara tycks finnas ett ställe som fungerar som Indien och det är Indien. Vi gillade Indien men kommer nog älska Sri Lanka.

Återkommer med mer!

/ Madde